Kom hem i dag och hittade Buseriet i en hög.
Hon orkade knappt gå och inte ens när jag hällde upp hennes favoritmat så ville hon äta.
Hon somnade med huvudet i matskålen och åt bara när jag pratade med henne.
När jag sett att hon ätit och druckit lite så bar jag henne till sängen där jag
låg och pratade med henne i en timme om hur glad jag är för tiden hon varit hos mig, och glädjen
hon gett mig under alla dessa år.
Styrkan hon gav mig att göra saker när livet kändes hopplöst och ensamt. Resan från Oxhagen till livet här ute. Listan kan göras lång.
Först gick hon iväg nånstans och jag trodde det var det sista jag skulle se av henne.
Sen så kom hon tillbaks och ville bli lyft, och nu ligger hon i min famn nästan livlös.
Hon kom till mig med sin sista energi.
Sa till henne att hon har haft koll på mig tillräckligt länge, och att hon kan vila nu.
Tror det är dags snart.. Tack kompis... Du är den bästa...
