Gösta karlsson - Slättingebygd.

Gösta somnade in i lugn och ro i Fredags tillsammans med sina barn här hemma i slättingebygd 96 år gammal.

Sista bilden jag har av "gubben", och det minnet jag alltid kommer att ha först..
Alltid i full färd med att fixa och trixa med tomten och huset..

Från Barometern på hans sista födelsedag..

Vila i frid min gamle vän..

Det var ett sant nöje att få lära känna dig, och du har gett mig så mycket under dom 17 åren vi känt varandra..

Det är inte så enkelt, för det finns flera saker som spelar roll..
Den känslomässiga aspekten, och den helt sakliga.

Efter vad du kan kalla en "livskris", så kände jag att jag behövde ett ombyte i livet..
Och efter 34 år i lägenhet så fick jag verkligen det när jag köpte mitt hus här ute.

Snacka om skillnader när man inte ens kunde räkna med att ta elen som en given sak längre..
Eller tillgång till internet/mobiltelefon. Tog två år innan jag ens kunde få ADSL te.x..

Inget jag saknade iofs, eftersom tomten stått orörd i säkert 15 år.. Så det fanns att göra om man säger så.

Det första minnet jag har av Gösta är när jag och min mor var ute och tittade på huset. Jag frågade honom om vems staketet var..
Och han la armen runt mig och sa.. "Det är ditt och mitt".

Då kände jag direkt att jag var välkommen, och att jag hittat mitt nya "hem".

Även om jag inte har tummen mitt i handen så var det mitt första hus, och det har verkligen varit en resa.
Men Gösta hjälpte mig alltid med alla problem jag hade så gott han kunde. Utan honom så hade jag nog inte klarat mig.

Gösta hade redan då jag flyttade in påbörjat sina memoarer. Och jag hjälpte honom med datorn säkert en gång i veckan.. Kanske lite konstigt, men han var då faktiskt 80 år även om det inte märktes eller något jag tänkte på. Hade du frågat mig så hade jag sagt att han var 60 år på sin höjd.

Dom sista 5 åren så kändes det som att döden var det ända som han hade att se fram emot.
Det fanns ingen glädje kvar i kroppen längre. Från att ha kunnat köra bil och arbeta i verkstaden så krympte han sakta men säkert till någon som knappt kunde gå utan rullator.

Och jag vet att han hatade det, även om han aldrig pratade om det..

Gösta var en människa som älskade att skapa saker, och absolut inte att sitta still.
Han älskade att vara ute i verkstaden, eller tillbringa tiden i sin trädgård som han älskade djupt.

En dag så kom han springandes helt förtvivlad och sa att hans rosor dör när han vattnar med sitt vanliga vatten (djupborrad brunn), och att vi skulle fixa en gammal ledning som går till en damm som ligger ~30 meter i från huset som han och Erling (han som byggde mitt hus) använde för länge sedan. Men jag lyckades övertala honom om att det inte skulle gå. Han älskade sin trädgård som sagt.

När jag kom hem från jobbet så kunde han ibland sitta på trappen och spela dragspel och sjunga.
Men en dag så försvann texterna från hans minne. "Jag kommer inte ihåg längre" sa han.

När allt detta tog slut så var han fången i en gammal kropp som inte kunde göra det han så älskade längre, och det måste ha varit olidligt för honom. Mot slutet så tvingades att han att gå med rullator för att ta sig fram. Och verkstaden såldes av, bit för bit.

Så egentligen så tror jag att han har det bra nu, Även om han lämnar efter sig en otrolig saknad.

Han var en stor människa, och jag tror att Gösta egentligen sa hejdå för länge sedan.
Så på ett sätt och vis så är jag både glad och ledsen på samma gång.

Gösta var religös, och medlem i Filadelphia. Något som jag aldrig märkte egentligen.

Inte ens när jag svor som en borstbindare ibland så det hördes över hela byn som jag brukar göra.
Men jag försökte hålla mig när när jag att han visste att han hörde iofs, men det var ju inte alltid man lyckades.

Han prackade aldrig på någon sina åsikter.

Gösta var/är den absolut bästa människa jag träffat.. Det finns inga problem.. Bara lösningar..

Om det nu finns något som är större än oss, så är jag säker på att du har det bra där du är nu Gösta..
Du lämnar ett stort hål efter dig i mitt hjärta, och jag kommer alltid att sakna dig.

Så vila i frid min gamle vän.. Och jag hoppas vi kommer att ses igen när min tid kommer, för det är så mycket som jag vill prata med dig om..